Medan marknaderna fokuserar på nedåtriskerna med ett krig mot Iran, uppstår en historisk möjlighet till regimskifte. Efter Trumps förödande attacker mot tre iranska kärnanläggningar kommer vi sannolikt att se den vanliga marknadsreaktionen: stigande oljepriser, kraftigt stigande försvarsaktier och högre volatilitet. Den rådande marknadskonsensusen är överväldigande negativ, vilket är förståeligt. Analytiker pekar på hotet om en stängning av Hormuzsundet, genom vilket 21 % av världens oljeproduktion passerar varje dag. En blockad skulle kunna pressa oljepriset till 150 pund per fat och orsaka en global recession. Iran har också visat sin förmåga att föra asymmetrisk krigföring genom ombud som Hizbollah och huthierna, som kan attackera amerikanska baser och handelsfartyg utan direkt risk för vedergällning mot Teheran, åtminstone i det förflutna.

Samtidigt underskattar denna konsensus dock i grunden det iranska regimens svaghet. Med en ekonomi som krymper med 8,2 %, en inflation på 41,2 % och nu, enligt Trump, en ”helt förstörd” kärnkraftskapacitet, står regimen inför existentiella utmaningar. Ayatollorna har förlorat sitt viktigaste trumfkort: det kärnvapenhot som skyddat dem från regimskifte i årtionden. Dessutom visar historien att auktoritära regimer ofta faller snabbare än väntat när militära nederlag sammanfaller med ekonomisk kris och folkliga uppror.

Iran som oljeproducent

De starkaste argumenten för regimskifte i Iran finns inom energisektorn. Förespråkare för regimskifte hävdar att ett demokratiskt Iran potentiellt skulle kunna tillföra marknaden 4,3 miljoner fat per dag, vilket strukturellt skulle sänka oljepriserna med 20–30 dollar. Detta skulle inte bara minska den globala inflationen utan också sannolikt ge amerikanska energibolag som Chevron och ExxonMobil tillgång till världens näst största gasreserver. Iran har bevisade olje- och gasfält som har förblivit underutvecklade sedan revolutionen 1979, främst på grund av sanktioner. Kritiker hävdar dock att denna normalisering skulle ta år, även med ett regimskifte. Irans energiinfrastruktur är föråldrad och kräver miljarder i investeringar. Dessutom skulle saudiska och emiratiska energibolag motsätta sig en snabb återkomst av Iran, eftersom detta skulle hota deras marknadsandelar. OPEC-plus-dynamiken skulle förändras i grunden, vilket skulle kunna leda till ett priskrig liknande det som inträffade 2014–2016.

Abrahamavtalen

Det mest omvälvande scenariot innebär att Abrahamavtalen utvidgas till att omfatta ett demokratiskt Iran. Detta skulle omedelbart skapa 200 miljarder dollar i nya handelsflöden mellan Israel, Iran, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Iran har 85 miljoner högutbildade medborgare och en tekniksektor som blomstrade före sanktionerna. Israelisk teknik i kombination med iransk ingenjörskompetens och saudiskt kapital skulle kunna utlösa en ekonomisk revolution.

Dessa optimistiska prognoser kan förbise årtionden av religiösa och etniska spänningar. Striden mellan sunniter och shiiter är flera hundra år gammal och kommer inte att lösas genom politiska förändringar. Även ett demokratiskt Iran skulle sannolikt behålla persiska nationalistiska känslor och konkurrera med arabiska makter om regionalt inflytande. Dessutom visar historien om återuppbyggnad efter konflikter att ekonomisk integration vanligtvis går mycket långsammare än politikerna lovar. Irak och Afghanistan är exempel på de utmaningar som man står inför när man bygger fungerande demokratier i komplexa regionala miljöer.

Berlinmurens fall

Den nuvarande situationen kan också jämföras med Berlinmurens fall 1989. Argumentet är frestande: ekonomisk kris, militärt nederlag, omfattande protester och internationell isolering – alla ingredienser för ett regimskifte finns i Iran. Parallellerna är slående. Sovjetunionen hade en sekulär ideologi som hade misslyckats; Irans teokratiska system har en mer djupt rotad religiös legitimitet. Dessutom hade Sovjetunionen ekonomiska alternativ (marknadsreformer), medan Irans ayatollor har liten utrymme för kompromisser utan att undergräva sin grundläggande auktoritet. Mellanöstern är också betydligt mer komplex än Östeuropa, med flera proxykonflikter och sekteristiska spänningar som försvårar stabiliteten. Slutligen var Sovjetunionen militärt utmattat av Afghanistan; Iran har fortfarande betydande asymmetriska kapaciteter via regionala proxyer.

Symboliken i Kyrus den store

Netanyahus upprepade hänvisningar till Kyrus den store är mer än retorik: ”För 2 500 år sedan gav Kyrus den store judarna deras frihet. I dag kan vi skapa förutsättningar för att befria det persiska folket.” Kyros är fortfarande populär bland iranier som en symbol för persisk storhet före den islamiska erövringen, och det faktum att ayatollorna var tvungna att förbjuda minneshögtiden 2016 visar på det hot som den sekulära persiska identiteten utgör för deras auktoritet. Detta tyder på att ett regimskifte inte bara är möjligt, utan att det också finns kulturella grunder för en postislamisk iransk stat. Samtidigt måste man inse att symbolik inte är någon garanti för politisk verklighet. Irans revolutionsgarde och Basij-milisen har fortfarande betydande repressiva resurser, och ett regimskifte kräver mer än kulturell nostalgi. Protesterna efter Mahsa Aminis död visade både motståndets styrka och brutaliteten i förtrycket. I detta avseende är det klokt att vara försiktig med att överskatta symboliska faktorer på bekostnad av komplexa geopolitiska realiteter.